Mina maximer

For ett par veckor sedan tankte jag skriva om min frustration over kaffekulturen i detta land. Jag tankte riktigt omogna tankar och ville skriva att det de kallar kaffe har skulle kunna klassas som grovt fortal av kaffebonan. Jag tillochmed garvade at att nagon kambodjan pastod sig vara koffeinberoende.

Men sa for ett par dagar sedan var jag och Evelina och fikade pa ett stalle i byn. Vi tog varsin iskaffe. Den forsta va sa pass god sa jag tog en till, vi tjattrade i nagon timme och sen drog jag hem. Jag kande mig plotsligt helt skum, typ som att varlden rorde sig i hundraattio men jag i slowmotion. Jag borjade skaka och kanna hjartklappningar.
Herregud, vad haller min kropp pa med nu tankte jag! Jag lade mig i fosterstallning pa bastmattan och forsokte diagnosticera mig sjalv.

Det tog nagon stund innan jag fattade att jag fatt min forsta overdos av kambodjanskt koffein. Sa har brukade jag ju ha det for jamnan nar jag jobbade pa kafé hemma i Stockholm, nagra espresso sedan var det kort. Jag gar till det dar kaffestallet varje dag nu, jag maste ha mina sma vanor. Just nu ar det iskaffe och grapefrukt. Man kan nastan tro att jag haller pa med nagon form av vasterlandsk diet. Grapefrukten har ar stor som en handboll och inte alls sa sur och bitter som den ar hemma.

Jag har bara 26 dagar kvar i Kambodja. Det kanns ledsamt att behova lamna sa snart, det har kanns hemma nu och jag har borjat kanna mig som en i familjen. Jag alskar ris och tycker livet ar battre utan alla begar och behov som uppstar hemma i Stockholm.

Jag vill inte lata som nagon Moder Teresa wannabe men less is verkligen more. Och jag borjar tillochmed gilla min visdomstand. Kanske borjar jag bli lite vuxen anda?

Vi ses snart!

Och for er som ar mer for att titta pa bilder an att lasa sa ska jag ladda upp nagot snart, jag lovar.