Langlasning

Jag ligger faktiskt i forhandling med en kvinna pa marknaden. Det var darfor jag var tvungen att ga dit idag. For att eventuellt avsluta en pagaende prutning pa ett par paprikaroda shorts. Detta ar en ny obeprovad strategi, att arbeta och pruta langsiktigt. Mest for nojes skull.

Jag har aldrig, till min bankmammas fortret, varit sarskilt bra pa att halla hart i pengar. Kvinnan pa marknaden har hursomhelst begart fem dollar. Jag skrockade hogt skakandes pa huvudet nar hon forst sa priset.

-Okej, fem dollar ar taget, men da vill jag ha dem i en Nk-pase.

-De ar tyvarr slut. 5 dollar och jag skickar med ett smakprov pa en ny rissort.

Jag gav henne mitt mest misstrostande ansiktsuttryck. Tank er en appelkindad kvinna med yllesjal i nagon avlagsen by i ett kommunistiskt Sovjet. Exakt sa lidande forsokte jag se ut.
Detta var i torsdags, hon kan omojligt ha glomt mig.

Ja, jag ser konsumtion och shopping som ren forstroelse. Som ni marker har manader i ett U-land inte helt utrotat mina begar.
Dock har min syn och perspektivet till alla masten och habegar forandrats. Egentligen ar allting valdigt enkelt och ingen nyhet ens for mig.

Om man laser mellan raderna sa ar foljande stycke egentligen bara en bortforklaring for ytterligare konsumtion. :)
De har paprikashortsen vill jag inte ha for att jag lockats av nagon reklam eller for att jag prompt vill ha nagot rott att fylla ut min garderob med.
Jag behover verkligen ett par shorts for att min packning hit inte var optimal. For mycket langkjolar och for lite bekvama shorts helt enkelt, men nu tanker jag bara kopa om det ar till ratt pris.

1. Jag handlar som en medveten handling, till ett rimligt och numer lagre reservationspris och har sedan jag insett min frihet i att handla blivit mer priskanslig.

Wow! Detta later som en sann ekonom. I Sverige bottnar jag knappt i alla behov. Det ar senaste jeanstrenden, kafét med den basta espresson, aftonbladets bast i test handkram, skaffa getingmidja till midsommar, sa lindar du drommannen runt ditt lillfinger osv osv...

Jag skrattar nar jag skriver det har. Det har ar ju inget frammande for nagon (i min alder) i Sverige. Vem och vad ar det som skapar alla dessa behov? Ar det var fafanga eller bekvamligheten i vara liv som inbillar oss att detta ar saker som maximerar var lycka?

Jag tror det. Vi och vara problem har blivit sa triviala sa att vi har tid och ork och pengar ocksa for den delen, till att ge vara liv denna ytterligare mening.

Vem bryr sig om market pa sina jeans nar vardagen handlar om att jobba ihop pengar till mat for att ha tillrackligt med energi for att orka kliva upp till jobbet nasta dag? Nu drar jag det extremt langt med just detta exempel. Men hur kommer det sig egentligen att vi inbillar oss och forknippar materiella ting med lycka?

Jag ar sjalv en av dem som kunnat shoppa mig lyckligare. Vi ar alla fria att lagga vara pengar pa det vi finner viktigt. Jag har i min lordagsfilosofi kommit fram till att jag ska omfordela mina utgifter. Jag kommer i fortsattningen referera till mitt liv som f.Kr och ef.Kr.

Fore Kambodja-resan och Efter Kambodja-resan.

En sak som ar sann ar att de manniskor som imponerar pa mig ar inte de med det senaste och dyraste. Jag fascineras av de som tar till vara pa det de verkligen har och inte lever i excess. I Sverige maste ingen nagot for ren och skar overlevnads skull. Det gar att stampla sig livet igenom pa bidrag om man vill.

Nar jag tanker pa folk som lever sa som man borde enligt mig kommer jag att tanka pa min fore detta kollega pa NK. Jag ar overtygad om att Ericas badrumsskap bara innehaller det som verkligen behovs. Typ en ansiktskram, lite tops, en pincett, nagelsax, tval, tandkram, tandborste, lite smink och en god parfym. Hennes garderob ar sakerligen inte heller som en basar. Hon tar verkligen till vara pa det hon har. Aven fast hon kan proppa sitt badrum fullt med alla de senaste anti-rynkkramerna sa gor hon inte det.

Erica Reents snygg, ren, frasch och cool som fa. Nar jag blir 40 ska jag bli som hon.

Forhoppningsvis ar slit och slangtrenden bara 2000-talets fluga. Men jag ar inte saker pa det. For min del ska jag bega mitt "forsta" trendbrott och sluta upp med okontrollerade impulskop.

I hostas nar jag aterigen flyttade hem till min mamma konstaterade hon att jag agde 28 par jeans. F.Kr tyckte jag inte att det var nagot allvarligt och forklarade snabbt bort mig. Anda kopte jag sa sent som i januari F.Kr ett nytt par Acnejeans. Fan det borde vara kriminellt. Jag borde domas till 5 ars konsumtionsforbud. Och anda kanner jag bade tjejer och killar som ar langt varre an jag. Vi pratar om mojliga livstidsstraff.

Det kan lata som om jag inte forran nu kommit fram till dessa insikter. Riktigt sa ar det inte. Jag har varit "lite" medveten om att jag levt i excess. Ungefar varje gang jag oppnat mitt badrums- eller kylskap.

Men om vi sager som sa, det ar inte forran nu jag ar redo att forandra mitt beteende. Det gar dock inte att forneka att vi alla ar i behov av en "quick-fix" ibland. Manniskan gillar helt enkelt genvagar.

Om exakt tva manader fyller jag 24 och det jag skriver har galler bara for mig. Jag har inte levt jattelange och inte heller tjanat snormycket pengar men jag har kommit underfund med att detta inte ar en livsstil som haller for mig.

Ar det inte for forutsagbart att jag skulle komma pa detta som volontar under min Kambodjaresa?