Dalai Lama

Jag minns dagarna innan jag skulle aka till Kambodja och holl pa att panikpacka min ryggsack hemma hos mamma. Jag forsokte med vald klamma mig i mina sommarklader som tydligen krympt dar de legat och vilat pa vinden under vinterhalvaret.
Jag minns hur jag forsokte gora en komisk scen av det hela och sag ut ungefar som en rosa kassler i nat. Tragikomiskt egentligen.


Jag minns ocksa hur mamma kom springandes in och ut ur mitt rum med bikinis, kort kort (kjolar) och hogklackat. Jag forsokte forklara att det inte riktigt var en sadan typ av resa nar hon havdade att det for guds skull var grannland med Thailand och riktigt varmt och skont. Nar hon aterigen kom in med en glittrig (polsk) paljettopp forstod jag att det var lika bra att packa ner den och vara tyst.


Jag kan saga att den glittriga paljettoppen liksom min sminkvaska har forblivit ororda. For aven om jag ar i Asien och med min studentmattmätta formogenhet klassas som ganska rik har sa ar det allt annat an en dans pa rosor.

Jag har en broschyr jag fick fran min vaccinationscentral dar det pa en sida finns en reklam for Twinrix (Hepatit A&B-vaccin). Pa bilden ligger en tjej vid en pool och sippar en knallrosa isig Strawberry Daiquiri. Jag drommer om att fa gora samma sak ibland, jag ar liksom i ratt klimat och ratt varldsdel men sa langt ifran en frostig drink vid poolkanten man kan komma.


Men som sagt detta ar bara bilder ur mitt dagdrommande och jag vet att jag har valt detta sjalv och att jag ar har hogst frivilligt. Fast jag kan anda inte lata bli att smygtitta pa den dar bilden i tunga stunder.
Hursomhelst skulle jag nog anda vilja saga att det materiella ar det minst bekymmersvarda, det absolut jobbigaste ar kommunikationen, kommunikationen, kommunikationen och kulturskillnaderna.

For aven om Soya overtraffar mig med sitt engelska ordforrad ibland och att man faktiskt kan komma ratt langt med scharader och teckensprak hos lokalbefolkningen sa infinner sig kanslan av att kanna sig helt forstadd aldrig. For att gora en lang historia kort sa hade jag ett mindre vulkanutbrott denna morgon, mitt talamod provas konstant har. Men vid dagens morgonmote brast det. Fast jag tror nog aldrig att jag exploderat sa kontrollerat och tamt som idag. Men fy fan vad skont. Hela gruppen fick rensa roren och nu ar vi gladare an nagonsin och kanske har vi kommit varann litet narmre ocksa. Till saken hor att jag sedan jag kom hit kant mig lite overkord och som att saker och ting helatiden bestamts over mitt huvud. Jag trodde det skulle bli helt tvartom, att jag och Evelina, i egenskap av "demokratiska" vasterlanningar med yttrandefrihet i ryggmargen skulle bli tvungna att trycka pa bromsen ibland. Som vanligt blir det inte som man tankt sig. Dagens rensning var bra och kanske att tillochmed Dalai Lama skulle bli lite imponerad av mig?!?

Fran elande till kemtvatt, nedanfor star Soya utanfor Prey Vengs enda unika kemtvatt. Det ar helt sant, hon har kopt plasthandskar som hon anvander nar hon handtvattar och nar tillochmed det bli for betungande fuskar hon och gar hit.
Sa himla coolt, inte en tvattmaskin sa langt ogat kan na, men rent, torrt, valdoftande och valstrykt blir det. Okej okej, jag har funderat pa att ga dit sjalv, iallafall med mina ljusbeiga byxor. Jag kampar som en galen for att halla dem rena men sa igar under en cykelfard blir jag traffad av en snorgul fagelskit, hur orattvist ar inte livet!!

Kram fran en sprudlande Julia!